Familjen Kaos.

Har precis klivit upp ur badet. Låg i badkaret över en timme och bara götta mig. Läste lite Mama och bara njöt.
Blev att man funderade lite när man låg där. Är det okej att tycka att det är roligt att gå ut när man är morsa? Jag skäms INTE för att säga att jag tycker det är roligt att gå ut. Men det känns ändå som om det är lite tabu!? Jag älskar att festa med min tjejkompisar, när man gör sig iordning och sen bara sitter och skrattar. När jag går ut, just den kvällen så är jag bara Mia, och inte Filippas mamma. Den där fjantiga, fnittriga Mia som dansar som om ingen ser och inte har koll på just allting får komma fram.

Papporna kan ju gå ut utan att höra kommentarer som "Men gud, vart har du dottern då?" Filippas pappa är lika mycket förälder som jag är! Eller har jag fel? Ska jag som mamma ha mer ansvar för vårat barn än han? Är man en bra förälder om man oroar sig för hur barnet har med den andra föräldern? För mig är det en självklarhet att Per ska veta vad han pysslar med när han är ensam med våran dotter! Han "passar" inte sitt barn när han är med henne, han är pappa. Som tur är så har jag en sån pappa till mitt barn. Jag har aldrig behövt känna mig orolig eller stressad när jag gått hemifrån. Jag har aldrig sagt åt han hur hon ska skötas eller vad som ska göras. Han unnar mig utekvällar med mina vänner precis som jag unnar han ute kvällar med sina. Man behöver komma ifrån familjen ibland för att må bra. Man behöver få vara den där fjantiga, fnittriga Mia ibland.